http://www.aftonbladet.se/wendela/article3791460.ab

Jag kan hålla med Wollin om det löjliga i att hålla på och peta i småsaker som saknar egentlig betydelse. Däremot håller jag inte med om argumentet att lucia var kvinna - därför borde alla lucior vara kvinnor. Det är ju inte helgonet lucia vi firar, och vi eftersträvar inte att in i minsta detalj återskapa någon historisk händelse (vilket i så fall hade kunnat vara ett bra skäl till att ha en kvinnlig lucia). Firandet har ju en annan innebörd idag. Det handlar idag mer om att sprida ljus och värme i en tid av mörker och kyla och då förstår jag ärligt talat inte varför inte en man skulle kunna bära ljusen lika väl som en kvinna? Wollin vill inte ha en lucia med pung, men varför ska vi ha en lucia med vagina? Varför skulle det vara ett kriterium? Och jo, Malin, det finns många exempel på kvinnor som varit tomtar. Säg istället som det är, luciafirandet är en skönhetstävling, och liksom du inte vill öppna upp miss Universum för män vill du heller inte öppna upp miss Lucia för manligt deltagande. Och om lucia är en skönhetstävling, borde vi överhuvudtaget fira lucia på våra skolor, är det etiskt försvarbart att insocialisera barnen i något slags skönhetsrace där endast den vackraste duger? Riv murarna och låt vem som helst delta, eller skrota luciafirandet helt säger jag.

Umeå
Den tjugonde november 2008

Nu har inte jag gjort någon heltäckande undersökning av alla skolskjutningar som inträffat, men jag tycker att när man hör om dom så är det oftast en eller ett par unga killar som är lite utanför och har ett stort vapenintresse. Jag har aldrig hört talas om någon skolskjutare vars största intressen var kaniner eller svampplockning. Har heller aldrig hört talas om någon skolskjutare som varit skolans populäraste kille. Men är det de osociala killarna eller vapenfixeringen det är fel på? Tydligen pratas det mycket om att man ska försöka hjälpa de osociala individerna in i en social gemenskap och det är ju bra. Något som det däremot borde fokuseras betydligt mer på är vapenfixeringen. Ingen tror väl att det bara är de tysta osociala killarna i amerikanska high schools som tycker det är häftigt att skjuta folk. En majoritet av alla killar har nog någon gång lekt krig eller spelat CounterStrike eller liknande? Den typen av lekar och spel är väl ingenting man sysslar med om man tycker det vore förfärligt att ta livet av någon?

Fast å andra sidan, skulle nioåringarna på gårdsplanen här utanför vara kallblodiga mördare allihop? I själva verket är det nog troligare att de har sett någon häftig actionfilm som satt igång fantasin och leklusten. När det gäller konsekvenserna eller betydelsen av leken så kan man naturligtvis inte begära att barn ska kunna förstå sådant själva. Men kanske behövs det någon som lär små pojkar att vara rädda om varandra? Tänk om "pang du är död" kunde bli:

"pang du är död och kommer aldrig mer vakna till liv igen, aldrig mer kommer du att få se en solnedgång eller höra fågelsången. Aldrig mer skulle du kunna äta dina favoritgodisar eller krama din favoritnalle. Aldrig kommer du att gifta dig och bilda familj, skaffa barn och så småningom bli morfar eller farfar till någon. Aldrig. Pang du är död."

Om små pojkar kunde lära sig att vara rädda om varandra skulle man råda bot på vapenfixeringen och samtidigt ge pojkarna en chans att bygga riktiga sociala nätverk.
Skyddsnätverk både för sig själv och för omgivningen.

Det är min övertygelse.

Umeå
Den tjugosjätte september 2008

1. Bröderna Jonatan och Karl Lejonhjärta. Storebror och lillebror. Jonatan är den evigt goda förebilden, jag får en känsla av att han personifierar ett praktiskt taget ouppnåeligt ideal. Samtidigt brottas han med sina plikter, mot Karl och mot Törnrosdalen. Han vill vara lite för snäll och räcka till för alla, men det slutar ändå med att han måste lämna Karl ensam ett par gånger. Han dör två gånger i historien, den första gången offrar han sig för Karl och den andra gången för Karl och för Törnrosdalen. Det är litegrand den goda människans öde, att offra sig själv (kanske därför de är så sällsynta?). Jonatan säger att han inte kan döda någon och att han i filmen utrustats med ljust hår och en vit häst markerar ganska tydligt hans oskuldsfullkomlighet. Han är till och med så fullkomlig att han kan frångå sina principer när det behövs, då han ju faktiskt är den som dödar Tengil (och Katla) till slut. Att Jonatan, efter att striden är över och Törnrosdalen är befriad, drabbas av förlamning kanske också kan ses symboliskt. Han oskuldsfullhet offrade han i kampen, och därmed är han "bränd", av mer än Katlas eld. Det hade varit omöjligt för honom att leva vidare i Nangijala efter allt hemskt han varit med om.

Karl Lejonhjärta, eller Karl Lejon, har tillägget "hjärta" i efternamnet efter Jonatan. Karl är lillbrodern som ser upp till Jonatan. Att Jonatan är så fullkomlig är kanske till stor del beroende på att hela historien berättas ur Karls perspektiv. En storebror utgör en förebild för sina syskon nästan oavsett vem han är och kanske Karls perspektiv på historien inte alltid är alldeles objektiv. Karl är den lille pojken som får vara med om ett stort äventyr och han är även den i historien som har förändrats i slutet (han är inte längre någon liten lort, utan han är beredd att ta Jonatan på sina axlar och hoppa, såsom Jonatan gjort med honom. På ett sätt har han genom historien BLIVIT Jonatan). Karl är inte blond, hans häst är mörk, han utmärker sig inte på något sätt egentligen. För alla människor på jorden är han ingenting jämfört med Jonatan (jämfört med idealet). Med detta markeras att han är en helt vanlig människa, i motsatts till Jonatan.

En annan intressant sak med Karl är att han är den klassiska "pojken som får vara med om ett stort äventyr". Ibland blir det lätt så att när författare tänker sig ett stort äventyr, då är det alltid en pojke (eller en man) som är huvudpersonen. I just Astrid Lindgrens fall tror jag dock att hennes karaktärer är ganska rättvist fördelade mellan könen. Hon har nog inte låtit den frågan passera oreflekterat. Frågan är om det ligger någon särskild avsikt i valet mellan en pojke eller en flicka i huvudrollen? Kanske kan en vidare granskning av karaktärerna i Lejonhjärta ge en ledtråd?

2. "Farfar". När Karl reser till Törnrosdalen tillfångatas han av vakter. För att rädda sitt liv ber han en gammal man, som han ser skickar iväg en av Sofias duvor, att låtsas vara hans farfar. Intressant att påpeka med Lejonhjärta är att historien helt saknar pappor (det finns en, men han är med i ungefär tio sekunder innan han dödas av Tengils knektar). Filmatiseringen kryllar av män, särskilt i stridsscenerna och bland knektarna, men man ser aldrig någon pappa. Om Karl och Jonatan hade en pappa i jordelivet får man inte veta, någon sådan är i varje fall inte närvarande. Karls enda manliga förebild är Jonatan. Dock finns det alltså en farfar. Om något speciellt vill sägas med detta kan jag ju bara spekulera i, men kanske är det så att en farfars roll skiljer sig en aning från en pappas? Traditionellt har det varit pappan som jobbat, och därmed varit frånvarande från familjen, kanske till viss sorg för en son. En farfar behöver oftast inte jobba längre, åtminstone inte på kontor mellan åtta och fem. Farfar i Lejonhjärta har en liten åker som han jobbar på, vilket innebär att han faktiskt är hemma även då han jobbar. Då Astrid själv var barn kan jag tänka mig att majoriteten av den generationens farföräldrar ännu var bönder och därmed ständigt närvarande hemma. Att utelämnandet av en pappa beror på någon medveten avsikt att lyfta upp "den hemmavarande mannen" som ett ideal är kanske att dra det lite för långt på lite för lösa grunder, men jag tycker att det är en intressant tanke i alla fall.

3. Orvar. Orvar är den som måste leda kampen. Jag tycker det är svårt att bestämma huruvida det är en god eller en dålig egenskap. Jonatan tycker inte alls om att striden kommer att innebära en massa dödande av människor (eftersom även Tengils soldater är människor) och markerar tydligt mot Orvar då denne glorifierar det faktum att frihetsstriden snart är här. Dock inser Jonatan att det är något som måste göras och han är ju även den som befriar Orvar ur Katlagrottan. Måhända är Orvar en personifiering av "det hemska" som måste till för att skapa förändring, särskilt under förtryck; det går absolut inte ihop med idealet att genom krig göra världen bättre, men kanske är det enda sättet. Orvar är naturligtvis en del av Lejonhjärtas övergripande tema, att människan måste våga ställa sig upp och säga ifrån, annars är man bara en liten lort. Men det är också intressant att titta på honom ur ett genusperspektiv, just eftersom han är en speciell typ av man: Ledaren, härföraren. Det typiska för honom är att idealet om en bättre värld gör att han glömmer vilka konsekvenser kampen kommer att få för den lilla människan i det korta perspektivet. Orvars replik när farfar är död, att han dog för frihetens skull, är sannerligen motbjudande för Karl; farfar var värd mer än så för honom. Krig är hemskt oavsett varför man slåss, och därmed blir även frihetskämpen Orvar hemsk, till skillnad mot Jonatan som väljer att kämpa för friheten, men utan att slåss.

4. Tengil. Den genomonde despoten. Den förtryckande mannen. Do I need to say more?

5. Jussi. Mannen som låtsas vara god, men som har en dold agenda och egentligen är ute efter egna fördelat. Förrädaren. Orsakar dessutom själv sin undergång.

Och så har vi den kvinnliga rollen, Sofia, duvdrottningen. En kvinna som sköter kommunikationen, såklart. Dessutom ordnar hon mat till Jonatan och Karl. Är den som blir sviken av Jussi, som skjuter hennes duvor bakom ryggen på henne. Sofias roll liknar på många sätt en mors. Kanske blir då Jussi fadern, den som vi i övrigt inte kunde finna?

En annan symbolik är elden. Elden förstör, men skapar samtidigt förändring. Det är elden som hotar Karl i huset och som får Jonatan att offra sitt liv. Elden återkommer hos Katla, som bränner alla bönder till döds, men som faktiskt även är nyckeln till att Tengil kan besegras. Katla är den som får Jonatan att offra sig en andra gång för Karl. Han blir bränd och förlamad av hennes eld. Denna gång består förändringen i att de måste bege sig till Nangilima, där Jonatan kommer att vara frisk igen. Det är i elden som Karl ser ljuset i slutet av filmen, ljuset från Nangilima. Nu är jag för trött för att utveckla resonemanget vidare.

Godnatt

Umeå
Den femtonde september 2008

Ibland känner man sig dock lite mer optimistisk. För en vecka sedan läste jag DN. På tre olika ställen stod det att läsa om männens nya roller. Visserligen var en del ganska pessimistiskt skrivet, att de nya männen är vilsna i sin nya roll, inte riktigt vet vad de ska göra eller vad som förväntas av dom. Men att det överhuvudtaget skrivs om det tycker jag är bra i alla fall.

Ibland känner man sig uppgiven. I just det där fallet med den vilsne mannen. Det är kanske inte så konstigt att det finns vilsna män. Manlighet av idag är ett inbördeskrig där mannen å ena sidan bombarderas med krav på en mjuk, känslig, ömtålig, omsorgsfull person. I andra ringhörnan står grottmänniskoidealet med sin knölpåk och bankar. Den moderna mannen kan nog inte riktigt sägas tillhöra någon av dessa sidor, utan befinner sig i tomrummet mitt emellan. I ingenmansland och vet inte åt vilket håll han ska gå. Och inte vågar han fråga om vägen heller.

Någon sa att det här med genusfrågorna och de nya mjuka papporna är ett stort socialt experiment som vi i Sverige är unika med. Ibland är det således ganska spännande att tänka på genusfrågor.

Umeå
Den trettonde september 2008

Manligheten befinner sig i kris. Det är en militärdiktatur som, eftersom dess strävan är att binda naturen, ständigt hotas av total kollaps. Ordning måste därför upprätthållas med stenhård disciplin. Det är ett samhälle där alla anger alla. Rättning i ledet och ordning och reda. Män är skapade med tårkörtlar, men de får enligt lag inte gråta. Noone likes a sissy.

Manligheten befinner sig i kris. Det är en värld - en mardröm - av rädsla och skam. Männen bär på sina axlar stenar av lager på lager av ömtåliga känslor i flortunna skikt. Av tryck och hetta under lång tid komprimerade till tunga diamanter, klara som glas och skimrande som vattendroppar. De gör det svårt att andas, svårt att hålla ryggen rak.

Manligheten befinner sig i kris. Hälften av mänskligheten är halva människor. Ofärdiga och okapabla att hantera världen. Omöjliga att hanteras.

Manligheten befinner sig i kris. Vi kommer inte från Mars, men vi vill därifrån. Vi vill komma hem.

Umeå
Den trettioförsta augusti 2008