V
Skolskjutningar.
Nu har inte jag gjort någon heltäckande undersökning av alla skolskjutningar som inträffat, men jag tycker att när man hör om dom så är det oftast en eller ett par unga killar som är lite utanför och har ett stort vapenintresse. Jag har aldrig hört talas om någon skolskjutare vars största intressen var kaniner eller svampplockning. Har heller aldrig hört talas om någon skolskjutare som varit skolans populäraste kille. Men är det de osociala killarna eller vapenfixeringen det är fel på? Tydligen pratas det mycket om att man ska försöka hjälpa de osociala individerna in i en social gemenskap och det är ju bra. Något som det däremot borde fokuseras betydligt mer på är vapenfixeringen. Ingen tror väl att det bara är de tysta osociala killarna i amerikanska high schools som tycker det är häftigt att skjuta folk. En majoritet av alla killar har nog någon gång lekt krig eller spelat CounterStrike eller liknande? Den typen av lekar och spel är väl ingenting man sysslar med om man tycker det vore förfärligt att ta livet av någon?
Fast å andra sidan, skulle nioåringarna på gårdsplanen här utanför vara kallblodiga mördare allihop? I själva verket är det nog troligare att de har sett någon häftig actionfilm som satt igång fantasin och leklusten. När det gäller konsekvenserna eller betydelsen av leken så kan man naturligtvis inte begära att barn ska kunna förstå sådant själva. Men kanske behövs det någon som lär små pojkar att vara rädda om varandra? Tänk om "pang du är död" kunde bli:
"pang du är död och kommer aldrig mer vakna till liv igen, aldrig mer kommer du att få se en solnedgång eller höra fågelsången. Aldrig mer skulle du kunna äta dina favoritgodisar eller krama din favoritnalle. Aldrig kommer du att gifta dig och bilda familj, skaffa barn och så småningom bli morfar eller farfar till någon. Aldrig. Pang du är död."
Om små pojkar kunde lära sig att vara rädda om varandra skulle man råda bot på vapenfixeringen och samtidigt ge pojkarna en chans att bygga riktiga sociala nätverk.
Skyddsnätverk både för sig själv och för omgivningen.
Det är min övertygelse.
Umeå
Den tjugosjätte september 2008
