III
Det är lätt att känna sig rabiat när man tänker på genusfrågor. Jag vet inte varför. Kanske har det att göra med att människor har ett väldigt starkt utvecklat sinne för orättvisor (åtminstone när det gäller om man själv behandlas orättvist). En människa kan faktiskt stå ut med nästan vad som helst, så länga man åtminstone blivit rättvist behandlad. Blir man inte rättvist behandlad, säg att en VM-final i fotboll skulle dömas av en korrupt domare som i sista matchminuten godtyckligt dömer straff för ett av lagen, sånt kan ju starta krig…
Ibland känner man sig dock lite mer optimistisk. För en vecka sedan läste jag DN. På tre olika ställen stod det att läsa om männens nya roller. Visserligen var en del ganska pessimistiskt skrivet, att de nya männen är vilsna i sin nya roll, inte riktigt vet vad de ska göra eller vad som förväntas av dom. Men att det överhuvudtaget skrivs om det tycker jag är bra i alla fall.
Ibland känner man sig uppgiven. I just det där fallet med den vilsne mannen. Det är kanske inte så konstigt att det finns vilsna män. Manlighet av idag är ett inbördeskrig där mannen å ena sidan bombarderas med krav på en mjuk, känslig, ömtålig, omsorgsfull person. I andra ringhörnan står grottmänniskoidealet med sin knölpåk och bankar. Den moderna mannen kan nog inte riktigt sägas tillhöra någon av dessa sidor, utan befinner sig i tomrummet mitt emellan. I ingenmansland och vet inte åt vilket håll han ska gå. Och inte vågar han fråga om vägen heller.
Någon sa att det här med genusfrågorna och de nya mjuka papporna är ett stort socialt experiment som vi i Sverige är unika med. Ibland är det således ganska spännande att tänka på genusfrågor.
Umeå
Den trettonde september 2008
